Ku Klux Klans Allehanda nästa

Jag hatar att skriva om upphovsrätt. Jag hatar att skriva om filtjuvar. Jag hatar att läsa lagtexter och debattinlägg och en massa dammig kulturhistoria för att begripa mig på den här urtråkiga frågan.

Så varför gör jag det?

Av samma anledning som jag har kollat Fiskeriverkets diarium, gått på Staffanstorps kommunfullmäktige och cyklat till en bankomat för att se om tipset att det satt skimmingutrustning på den faktiskt stämde.

Plikt, gott folk, plikt!

Saken är bara den att jag känner mig rätt ensam. Och det är ert fel – ni tunga skribenter, ni juridiskt sakkunniga, ni PEN-medlemmar som inte orkar sätta er in i detta. Ni är gissningsvis för upptagna med att protestera mot inskränkt pressfrihet i någon slumpvis utvald bananrepublik (och visst, heja på med det!) medan ni missar hotet mot den ideologiska princip som är grunden för stora delar av det professionella kulturutövandet: att kreativt skapande ska lönas.

Jag är förstås inte ensam om att debattera i rollen av upphovsrättslig försvarare. Inte alls. Upphovsrätten har diskuterats i massor av artiklar och bloggtexter de senaste åren, och skickligt formulerade argument har gjort massor för att sätta ljus på de konsekvenser och inkonsekvenser som följer av den här traditionen.

Det är bara det att en fråga aldrig får fullt genomslag förrän de stensäkert opinionsbildande och intellektuellt högklassiga skribenterna tar i den – och tar tag i den ordentligt. En namnunderskrift i sällskap med tjugo andra är inte vad jag menar med ”ta tag i ordentligt”.

Vad som behövs är Göran Rosenberg, Linna Johansson, Johan Croneman, Åsa Linderborg, Maciej Zaremba, Lena Andersson och Simon Bank. (Jo, Simon! Det går att hitta en sportvinkel på det här – och du når läsare som de där andra inte når.)

Vad som behövs är intelligenta utövare; Georg Riedel och Sofia Karlsson och Moneybrother. Ut och prata. Förklara vad som händer med ett samhälle som frångår principen om att värdesätta kreativt skapande av professionell klass.

Lagen om upphovsrätt är i skriande behov av bearbetning, och kan i sin nuvarande form inte bevaras. Därför krävs det att skickligare debattörer än till exempel jag själv ger sig i kast med den här enormt komplicerade frågan och visar på alternativ till tjuvarnas marknad.

Det finns en nästan oändlig rad följdfrågor – om medborgarnas integritet, om musik- och filmbranschens otillräckliga arbete för att hitta samtida affärsmodeller och mycket mer. De måste debatteras grundligt. (Och gud vad tråkigt jag tycker att detta är, fortfarande.) Men samtidigt ska man komma ihåg att alla dessa frågor är just följdfrågor.

Den ursprungliga frågan är den om kreatörernas villkor. Och glöm inte: den här striden handlar inte bara om den ekonomiska upphovsrätten, utan också den ideella.

Utan den skulle denna text, och alla andra texter, redan i morgon kunna dyka upp i Ku Klux Klans Allehanda.

ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan

P.S. För att förekomma alla skojfriska 21-åringar med för mycket fritid: Jag har givetvis redan skapat webbtidskriften i fråga. Denna text kan därför också läsas på kukluxklansallehanda.blogspot.com, där den kommer att bli det enda bidraget. Jag lämnar kommentarsmöjligheten öppen, och modererar inget. Go nuts!